enstorvarld

Hej hopp i lingonskogen!

Har en hel del att dela med mig av idag. Vi kom just tillbaka till huvudstaden från vår utflykt upp till norra delen av Luzon (den största ön av alla öar Filippinerna består av).

Vi bokade med en resebyrå och fick alltså åka minibuss med egen chaufför fram och tillbaka som guidade oss osv.

I torsdags morse 6.00 bar det alltså iväg, efter ca 3 timmar hade Lars sina aningar om att vi var framme och sa: "Det är väl säkert här någonstans vi ska bo".
Så jag frågade tillbaka lite fint: "Tror du verkligen det?" Och tog upp kartan. Hehe. Vi hade inte ens kommit halvvägs! 7 TIMMAR senare var vi framme :) Det tog alltså 10 timmar att åka 35 mil, så då kan ni tänka er hur bra skick vägarna var i. Tänk er trollstigen fast i 15 mil, ungefär ;)

Igår var alltså utflyktsdagen, på morgonen kom våran guide och visade vart vi skulle gå, han förklarade fint och sa: "Och eftersom ni är unga och orkar mycket hinner ni kanske med att se 2 byar om ni frågar er guide (vi hade en lokal guide som gick med oss igår). Vi svarade glatt att det hade ju såklart varit kul.

Väl framme började vi med några hundra trappsteg rätt ner i berget och in i regnskogen, sen var det en stig ner till byn (dit var det ca 2 km), och redan då sög det i benen!! Sedan fick vi välja om vi ville gå ner i byn och till vattenfallet, eller högst upp på risterrasserna och sedan ner till vattenfallet. Vi valde det andra!

Yttligare några hundra trappsteg som var, utan att överdriva, närmre en halv meter höga. Underbar utsikt, ni ser högst upp på risterrasserna på bilden jag la upp igår. Sedan ner yttligare några hundra trappsteg för att komma till "mellanstationen", vila 5 min, några hundra trappsteg till. Då var vi framme vid vattenfallet, njuta av utsikten där 15 min, och så skulle man hela vägen upp igen. Vid det här laget ville benen knappt bära, för varje trappsteg skakade benen värre än värst. Men det fanns bara ett val, fortsätta. Så det var bara att låta benen gå det. Heeeeeela vägen upp på berget igen med yttligare hundratals trappsteg, med ett lunchstopp inne i den lilla byn de hade där. Det går knappt att förklara.

Resultatet av detta, trots alla dessa jobbiga trappsteg: ett underbart fint minne, en fantastisk prestation, fina vyer, fantastiska människor och träningsvärken från helvetet! Den är verkligen inte att leka med.

Och ännu en gång: glöm för allt i världen inte bort hur bra vi har det där hemma! Här bär dem cementsäckar, en och en, 50 kg, 4 km i bara trappor!! Här sover dem på vägarna. Här har dem knappt tak över huvudet trots 10 barn i varje familj. Här äter dem oftast bara ris. Här bor dem 40 000 invånare uppe i ett berg på varandra, osv.. Här har dom det inte bra, inte alls, vid jämförelse. Men dom har inget val! Det är hemskt att se, fast dem flesta tycker säkert att dem har det bra trots allt :) Tur är väl de.

Slutsats: Ta vara på det ni har! Vi kan åtminstone (psykiskt) välja vad vi mår bra av och göra det vi mår bra av, samt välja bort det vi inte mår bra av och välja att inte göra saker vi inte mår bra av.

Kram på er alla!