enstorvarld

Med känslan kvar i kroppen, kommer här ett inlägg blandat med ilska, förbannelse, idioti, ledsamhet, stolthet och en smula lycka...... tillslut!

Vi hade betalat för 3 säten från Ban Phe till Bangkok idag (18 mil), det kostade 132 kr för oss båda, och vänta på att mini-bussen gick, det fick vi göra. Men det är inget ovanligt, så där satt vi vackert och spelade fem i rad för att fördriva tiden.

När vi väl kom iväg satt vi ganska högljutt bland 3 andra där bak och diskuterade både det ena och det andra i några mil... Sen blev vi tysta, och jag la märke till att chauffören höll på att fippla med både det ena och det tredje, sedan började han blinka ovanligt mycket med ögonen. Jag viskade till Lars att jag trodde han började bli lite trött och L höll med. Han hoppade till när Lars hostade högt och nickade sedan till med huvudet.

Känslan jag hade inom mig då, vill jag inte ens beskriva. Men jag hade i alla fall bestämt mig för att när vi var så här nära hemresa, efter alla idiotiska bilturer, så skulle jag INTE dö nu.

Och så sa jag till lite snällt - att om du är trött, så går det bra att stanna.. För allas skull!

Han bara tittade bak på mig och skrattade till och höll sig för ansiktet och såg ut att skämmas litegrann.
Så åkte vi vidare, med fyra ögon i backspegeln för att hålla koll på honom och kallsvetten från helsike. Jag sa åt Lars, att nickade han till igen så fick han banne mig ryta i. För då lyssnade han säkert bättre.

Yttligare efter en mil eller två, på en fyra-filig motorväg i 120 km/h, så nickade han till igen, efter att ha flackat med blicken onödigt många gånger, och dessutom ryckt till med ratten varje gång en bil körde om. Och då fick det vara nog!!

2 dygn kvar till flyget hem går, 5 dagar kvar till julafton, en hel stoooor familj hemma och väntar... Jag höjde rösten med gråten i halsen och sa - STOP THE CAR PLEASE!

Han kollade bak på mig igen, och skrattade till. Lars sa till honom att han skulle stanna 15 min om han var trött och att vi inte ville åka med honom om han var så trött. Han förstod säkert en tiondel av vad Lars sa, men "stop the car", fick han nog med sig.

Vi hoppade av, mitt ute på motorvägen, vid en bensinstation och ett Mc Donalds, 7 mil från Bangkok. För vad kunde vara värre... Ingenting, vi skulle hellre gått!

Tårarna rann av besvikelse, eller rädsla, eller ilska. Jag vet inte. Lars frågade runt efter en taxi. Troligtvis var det ingen som förstod exakt vad han ville. Verkade nog konstigt också, att han letade efter en taxi mitt ute i ingenstans.

Det dök upp en taxi i Mc Donalds drive-in och Lars sprang fram och frågade om det gick bra att vi åkte med. Det var inga problem. Så i taxin sitter vi nu, på väg mot Bangkok.

Vad är väl några hundralappar mot ett liv (eller 6). Ingenting!

Och om det där gick att beskriva med ord, så var känslan 10 gånger värre.

Jag är glad att jag lever!